Vid ett vägskäl på en ensam väg.

Det här kommer vara det mest avklädda, nakna inlägg jag någonsin skrivit. Det är fritt för alla att läsa men det är mer ett sammanfattande för mig själv i vilken väg jag ska ta från här och nu.

______________________________________

Hej. Hur är det?

 

…. Denna fråga som är samma som engelskans how are you doing? En fråga som inte är en fråga utan en hälsningsfras.

 

Du ska bara svara, ”Det är bra hur är det själv?”

 

Ingen frågar efter att veta hur du mår. Vi gör sällan det överhuvudtaget. Men jag vill inget annat än att berätta sanning.

 

När du är ensam i din bubbla, du vill ha ngn som förstår men ingen gör det. Det finns ingen som orkar lyssna, du själv vill inte ens fråga om ngn vill lyssna för du vet hur jobbigt det är att lyssna på någons problem som du redan hört i månader. Du sitter i bubblan och försöker göra en förändring men det är 2 steg framåt 1 bakåt, 1 steg framåt, 2 steg tillbaka.

 

Den bubblan sitter jag i, jag försöker med all kraft jag har att punktera den men det går inte ÄN.

Jag står i ett vägskäl men olika val. Det finns den väg som jag vill ta men det är ett sånt galet oväder och det blåser så mycket motvind där så att ta mig framåt är nästan omöjligt. Jag vill be om hjälp men jag kan inte motleverera för den hjälpen jag begär. Men det är vägen jag vill gå.

 

När du har någon form av nedsatt funktion i kroppen som sjukvården inte riktigt kan hjälpa dig med, när kroppen bara skriker om att göra tvärtom än vad du vill. När du vaknar trött och aldrig piggnar till. När livsglädjen är borta och livet går på tomgång. När kroppen inte klarar fysisk stress utan hjärtklappning och panikångest.

 

Du har helt enkelt en kropp som skriker efter något du inte kan ge den. Du är oförmögen att besvara dess signaler även om du vet exakt vad den skriker efter.

Nej det är inte många som vet vad jag pratar om, det är svårt att förstå och det förstår jag att det är. Jag ser inte sjuk ut men det finns ngt bakom allt.

 

Ni som följer min instagram vet hur mycket jag propagerar för att vi måste vakna och se vad vi gör med våra kroppar och våra liv. Jag hann inte vakna i tid men försöker få ut budskapet så du som är i riskzonen kan bromsa innan det är för sent.

 

För min del pratar jag om utmattning, långsiktig stress, ett tidigare jobb som sög musten ur mig. Följderna av detta nu ex antal år efteråt är att jag kämpar MOT (märk mot) min dröm, mitt drömliv, just för att kroppen inte orkar det jag vill. Det skapar ångest, panikångest och ngn diffus form av depression.

 

Jag pratar alltid om livskvalitet, det som gör att jag har glädje av vardagen och mitt syfte i livet. Att vara sjuk i vilken sjukdom det än är, är inte livskvalitet.

 

Sjukvården har ofta lösningar så att du sakta kan få tillbaka livet, men inte till allt.

 

Jag ser framåt så mycket jag kan för att boosta mitt positiva tänk, det går inte alltid och för att prata om dåtid så ångrar jag otroligt många val. De som gjort att jag är där jag är idag.

 

Man kan säga att jag grävt en rätt djup grop som jag sitter i. Jag har nu suttit i den i 2 år men kommer ta mig upp. Jag vet inte när, just när känns irrelevant för det kommer ta mååånga månader till, kanske år.

 

År av ett väldigt kort liv som jag inte kan leva om.

Nu kan jag inte ändra på det utan ser framåt, kämpar som en galning i min ensamma kamp mot och tillsammans med min sargade kropp. Jag är inte klar med livet än. Jag är inte ens 40.

Min egen forskning och övertygelse idag är att jag på pappret har hittat rätt väg för att bli frisk. Den vägen är egentligen ett förebyggande jobb för att aldrig hamna i sjukdom. Men eftersom jag är förbi det så tar det väldigt mycket längre tid.

 

Är du i riskzonen, ja fler är det än du tror. Bromsa och gör en förändring innan det smäller.

 

Massa kärlek 🙏❤

 

1 reaktion på ”Vid ett vägskäl på en ensam väg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *